Bea

Ack värmeland du sköna... Eller inte. Jo, det kan vara skönt att komma till sina rötter igen efter en lång vistelse till havs. Men man tröttnar fort. Folk som man hoppades att aldrig se mera hoppar upp i ansiktet på mig och folk man vill träffa finns inte längre här. Det är inte nog med det, utan man ska gå runt och ha ont i magen för att man inte vet vad som kommer att hända heller. Just nu väntar jag på att det ska komma en avlägsen släkting och säga att han kommer dö imorgon och att jag ärver alla hans miljoner. Då hade jag inte haft ont i magen något mer.
I tisdags var sista dagen jag verkligen bodde i Lysekil och nu ska jag bara tillbaka o flytta på all min skit. Jag har nästan bott där i fem år, så det känns lite konstigt. Jag känner att Lysekil har varit ett avslutat kapitel ett tag, så det ska bli skönt att komma därifrån. Men samtidigt känns det så oerhört sorgligt med tanke på att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner mig inte hemma någonstans. Förut hade jag flera hem, men nu har jag inget. Enda gången jag känner att jag är hemma är hos min andra hälft, C.
Men nu är jag i värmland och jag får nöja mig med det så länge. Jag har väl en stund på mig att fixa allt...
Jag får väl ta och lyssna på mitt motto "Ta dagen som den kommer", för det är precis det jag behöver göra just nu.

Jag erkänner, jag har ångest. Ångest för att inte ha något jobb, ångest för att jag inte kommer komma in på högskolan och ångest för att jag inte vet vad jag ska göra när lägenheten inte längre är min.
Men varför har jag då ångest? Jag brukar alltid vara lugn och veta att allt ordnar sig, för det gör det ju! Det är ju inte direkt att jag ska dö om tre månader. Att jag skulle bli "game over" och vara tvungen att köra om hela livet för att jag glömt att spara. Nej, det fungerar ju inte riktigt så. Jag stressar upp mig alldeles i onödan.

Det kommer vara folk som hjälper mig att flytta, eller hur? Och jag har tre månader på mig att fixa allt annat. Och under tiden är jag ju faktiskt vikarie, jag kommer ju få några timmar så jag kan betala räkningar. Det är det jag är orolig för. Att inte kunna betala räkningar! Är inte det sjukt? Man jobbar och jobbar. Man betalar skatt, har betalat skatt sedan jag var 16, men det enda man är orolig för när man blir utan arbete är att man ska kunna betala räkningar! Inte att man ska kunna köpa mat eller ha någon stans att bo. Nej, att kunna betala sina räkningar!

Men jag vet att allt kommer att gå bra. Jag måste bara hitta min lugna sida, sluta skaka i hela kroppen, och börja packa och slänga saker. Jag kommer inte att dö!

Jag tycker om att ändra mitt utseénde. Men det var ett tag sen som jag ändrade frisyr. Så vad skulle då inte vara bättre inför julen än att gå och klippa sig? Eftersom jag inte har haft lugg sedan jag var fem år ungefär, så fick det bli det denna gång. Nästa frisyr jag ska ha kommer att bli lite vågad... Jag tror att jag väntar med att visa denna bild.
Men här är nya jag med lugg!

Hur kan det komma sig att man först har en förkylning och sen när man äntligen är frisk så kastar sig helt plötsligt ett nytt virus på dig? Jag trodde att man kunde få vara frisk en liten stund emellan i alla fall.
Jag ska komma på ett sätt att hitta antikroppar till alla virus som finns och som kommer att finnas!

Jag ryser av välbehag när jag kommer in i en tatueringsstudio. Det ligger något magiskt i lukten av färgerna. När jag var liten ville jag bli en känd konstnär, men när min släkt sa att konstnärer ofta blir kända efter att de dött ändrade jag åsikt ganska snabbt. Jag ville ju vara känd när jag levde, inte när jag hade dött! Nu har jag kommit på den perfekta konstnärsstilen. Eftersom jag blir så lyrisk när man pratar om tatueringar, så varför inte bli tatuerare? Jag tänkte börja plåga min omgivning med att måla på dem för att se om jag har någon chans. Eftersom jag har typ 50 olika drömyrken, så märks det väl om jag kommer ha tid för minst 3 års lärling. Men viljan finns absolut där! 

Denna tatuering gjorde Mika på mig i Juni 2008. Han har sin tatueringsstudio, Voodootattoo, i centrala Lysekil och delar studio med M-house piercing och permanent make-up. Jag kan bara säga en sak: Jag älskar denna tatuering!

När jag ändå pratat om vilken musiknörd jag är, så blev jag lite fundersam på hur människor som är tondöva hör musik egentligen. Hör de annorlunda? Eftersom de sjunger annorlunda så borde de höra annorlunda, eller är det bara att de inte kan höra riktigt hur "fint" det låter? Höra om folk sjunger falskt eller om instrument samarbetar eller inte.
Jag skulle ha skrivit mitt projektarbete om tondövhet, det hade varit så mycket mer intressant än det jag skrev om.

Jag blev i alla fall lite nyfiken på detta ämne och lyckades hitta en sida där man kan testa sin tondövhet! Det va riktigt intressant. Man får 36 frågor och ska svara antingen LIKA eller OLIKA. Man får alltså höra två korta melodier med en liten paus emellan och ska sedan svara om melodierna är precis lika eller om de är olika.
Första gången jag gjorde testet fick jag 75% rätt. Det var rätt svårt faktiskt. Jag vet inte om jag kanske var okoncentrerad, men nog ska jag prova igen! Det var riktigt intressant!

Är du TONDÖV?

Vad är det egentligen som gör att folk "faller" för en låt? Jag kan ofta falla för låtar, men det är inte allför många som jag kan lyssna på konstant utan att jag tröttnar. Men vad är det då som gör att vi gillar olika sorters musik?
När jag hör en låt för första gången så lyssnar jag inte på texten, det blir att jag lyssnar på helheten. Om min kropp och själ faller för låten blir det att jag lyssnar på den flera gånger och koncentrerar mig på olika saker. Först kan det vara rösten, sen gitarren osv.
Oftast är det elbasen som gör att jag smälter. Det kan nog vara en förklaring till varför jag älskar Red hot chili peppers. När jag väl lyssnat på alla olika bitar blir det att jag lyssnar på hur intrumenten samarbetar, hur man hittar en över eller understämma. När jag kommit så långt i min undersökning av låten blir det som terapi för hela kroppen. Man känner låten på ett helt annat sätt. Denna undersökning är ofta väldigt lätt att göra på Pink Floyds underbara låtar. För på något konstigt sätt är det som magi när man väl känner låten med kroppen.
Det är svårt att förklara detta, för det är oftast ingen som förstår vad jag menar. Man måste vara en riktig musiknörd för att förstå vad jag menar tror jag. Jag har hittills bara träffat en person som verkligen förstår vad jag menar; Min Pappa.
Om det finns fler som känner som jag så kan jag bara säga: Grattis! För det är verkligen en upplevelse.

Att planera är inte min starka sida och om jag planerar blir det ändå inte som jag tänkt det. Därför får jag en kick när jag gör något förhastat, när jag bara kastar mig in i något och inte har en aning om hur det ska sluta.
Igår fick jag en kick. Jag sade upp min lägenhet. Jag har sökt till högskola, men får inte reda på om jag kommer in förrän i januari. Jag har inget jobb eller någon annan stans att ta vägen efter tre månader när uppsägningstiden är slut. Det löser sig alltid ändå! Jag får verkligen en kick av detta. Att bara invänta ödet och jag är riktigt nyfiken vart jag finns om tre månader. Vart mina saker är, för det är nämligen 30 mil till mina föräldrar som bara kanske kan ta hand om sakerna. Många skulle säkert bli stressade av detta ovetande vad som komma skall. Men jag tycker att det är så skönt!

Tänk efter det positiva i detta "kasta sig in i något", eller ut ur något för den delen. Man kan inte bli besviken! För man har inte väntat sig något. Man har inga förväntningar på att det ska bli si eller så. Det bara sker. Om det är något en deprimerad eller en utbränd individ ska göra så är det detta! Det ger en sån kick och en livsglädje utan dess like!
Man kanske känner sig lite av en rebell, jag vet inte, men skönt är det i alla fall!

Det fick bli en enkel julgran i år. Ingen traditionell, men ack så snygg!
Asken är en skönhet från Bokia.

Jag är förmodligen den sista på denna jord som börjar blogga och känner mig lite lost när det gäller detta fenomen.
Det finns förmodligen fler där ute som inte bloggar, men det är med största sannorlikhet människor som inte bryr sig om att göra sin röst hörd. Mina planer var inte heller att sätta mig ner och blogga, men med risk att tjata ut alla i min omgivning med tankar och funderingar är det dags att jag börjar. Bättre sent än aldrig!