Bea

Ack värmeland du sköna... Eller inte. Jo, det kan vara skönt att komma till sina rötter igen efter en lång vistelse till havs. Men man tröttnar fort. Folk som man hoppades att aldrig se mera hoppar upp i ansiktet på mig och folk man vill träffa finns inte längre här. Det är inte nog med det, utan man ska gå runt och ha ont i magen för att man inte vet vad som kommer att hända heller. Just nu väntar jag på att det ska komma en avlägsen släkting och säga att han kommer dö imorgon och att jag ärver alla hans miljoner. Då hade jag inte haft ont i magen något mer.
I tisdags var sista dagen jag verkligen bodde i Lysekil och nu ska jag bara tillbaka o flytta på all min skit. Jag har nästan bott där i fem år, så det känns lite konstigt. Jag känner att Lysekil har varit ett avslutat kapitel ett tag, så det ska bli skönt att komma därifrån. Men samtidigt känns det så oerhört sorgligt med tanke på att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner mig inte hemma någonstans. Förut hade jag flera hem, men nu har jag inget. Enda gången jag känner att jag är hemma är hos min andra hälft, C.
Men nu är jag i värmland och jag får nöja mig med det så länge. Jag har väl en stund på mig att fixa allt...
Jag får väl ta och lyssna på mitt motto "Ta dagen som den kommer", för det är precis det jag behöver göra just nu.