Bea

Det är ganska vanligt att tjejer har tjejkompisar och att killar har killkompisar. Sen finns det de tjejerna som har många killkompisar, till exempel jag. Jag vet inte om det har att göra med att jag aldrig direkt brytt mig om tjejgrejer eller om det är någon annan anledning. Det jag vet i alla fall är att det inte finns många tjejer jag står ut att umgås med. Eller så kan det vara de som tröttnar på mig. Jag kanske är för enkel. Inte så invecklad som de flesta brudar är. Killar är mer ärliga rakt upp i ansiktet på en och är mer primitiva. Kanske det har med min uppfostran att göra? Nån anledning är det i alla fall.
 
Men nu har jag insett ett litet problem med det hela. Jag borde ha upptäckt det mycket tidigare och det har jag nog, bara det att jag inte har behövt att bry mig förrän nu. Jag hade många killkompisar när jag var liten vilket resulterade i att tjejerna var sura på mig. Eller ska man kalla det svartsjuka? Det tror jag är ett bra ord på det. När jag började växa upp sökte jag mig mer till killgänget än till tjejgänget. Jag kunde ibland till och med glömma bort att jag var en tjej.
Men när jag blev äldre insåg jag att det inte var lika lätt att vara kompis med killarna. Det var något annorlunda i kroppen som kunde ske när man umgicks med vissa killar. Ni som läser förstår nog att jag menar attraktion. Antingen blev jag attraherad av killen eller så var det tvärt om. Ibland gick det jättebra och man kunde behålla kompisen som kompis. Ända tills han fick tjej. Då var det fenito. Då fick han inte längre umgås med sina tjejkompisar och tvingades att sitta hemma o kolla på romantiska komedier och välja ut vilka kläder som hon ser minst tjock ut i.

Man hade väl några pojkvänner som man inte riktigt visste varför man hade och var väldigt förvirrad över allt egentligen.
Eftersom jag funkade så bra ihop med killar var det såklart dem jag sökte mig till. Det är klart att man fick några riktigt bra tjejkompisar, men det tog oftast längre tid att hitta dem. Det tar fortfarande mycket längre tid för mig att hitta tjejkompisar än killkompisar. Men vid denna tid började jag känna av problemet. En del killar började titta annorlunda på mig och bete sig konstigt mot mig. När de efter ett tag försökte kyssa mig började jag förstå. Det är inte lika lätt att vara kompis med killar när man börjar bli "vuxen". Eller det rätta ordet är nog egentligen könsmogen. Allting blev ju bara fel. Hela vänskapen gick bara i kras.

Men sedan hände det. Jag hittade en underbar kille som jag älskar av hela mitt hjärta. Det finns allt mellan oss. Förståelse, kärlek, vänskap, attraktion mm. Och jag skulle inte för hela världen byta ut honom mot någon annan. Sen om vi inte passar ihop efter några år, det tar vi då. Man får ta en dag i taget. Och nu skulle det ju funka perfekt att bli kompis med killar igen. Nu finnns ju mannen i mitt liv så nu kan ja ha kul med mina killkompisar. Men singelkillar tänker jag akta mig för. Vill inte att det ska bli nåt krångel med något.
Därför passade det så bra när jag ganska nyss fick en riktigt bra killkompis. Han har en tjej som han älskar och jag har en kille som jag älskar. Perfekt! Inga problem! Trodde jag. Nej, då börjar alla prata om att det skulle va nåt mer. Svartsjukan kommer som stora kanonkulor från alla håll och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag som trodde att detta var riskfritt! Jag har äntligen fått mig en vän som har lika dålig humor som jag och som man kan prata om allt möjligt med. Men vad får man höra? Jo, bara massa tjat om att det är något mer! Hallå! Kan man få vara ifred nån jävla gång?
Men denna gången tänker jag stå upp för mig själv. Bara min älskling fattar att det är han jag vill ha så får de andra tro precis vad fan de vill. Jag är glad över min nya kompis och hoppas att allt fixar sig.