Bea

När man åker buss ensam får man räkna med att man får sitta bredvid någon helt okänd. Så när det börjar strömma in en massa människor i bussen brukar jag automatiskt ta ner väskan jag lägger på sätet bredvid mig. Denna gången hade jag en dataväska och en liten påse som jag lade ner på golvet. Även om jag hade detta på golvet fick jag ändå plats med fötterna och störde inte golvplatsen på andra sidan. En man kommer tillslut iklädd jeans och rutig skjorta. Han såg ut som en helt vanlig man fast lite mera pråper som man säger. Mannen stirrar på sätet:

Man - Är det här en plats?

Jag - Ehh, ja det är det.

Man - Kan jag sitta här?

Jag - Ehh, absolut.

Man - Du kanske ska lägga upp väskan på hyllan.

Jag - Nej, det är ingen fara.

Man - Jo, det blir trångt med fötterna o så.

Jag - Ehh, nej. Det går bra för mig.

Man - Men ja kommer inte få plats, men jaja.

Jag i tankarna - Men du ska väl inte sitta på golvet?

När jag funderat ett tag på vad det egentligen är för lirare som jag konverserat med så blir ja förstummad. Mannen börjar plocka upp diverse vandrartillbehör ur sin vandrarryggsäck. Matsäck, vattenflaska à la militären, diverse påsar och en stor jacka. Det mesta får plats på hans sida, men jackan försöker han hänga på sätet framför mig! När han ser mitt ansiktsuttryck tar han dock bort jackan. Han tappar en sak i gången och lutar sig ut och ska hämta det. Då måste han tydligen ta i mycket och trycker med sin fot. PÅ MIN FOT! Sedan gör han något annat med armarna som resulterar i att hans armbåge befinner sig ca. en millimeter från mitt ansikte. Att jag inte har fått ett vansinnesutbrott här kan jag inte förstå, utan sitter istället och småskrattar. Sen kommer grädden på moset. Han vänder sig till någon han tydligen känner lite som sitter snett bakom honom och tar upp en av påsarna. Han säger helt överlycklig och såpas högt att förmodligen hela bussen hör honom.
- KOLLA! JAG KÖPTE EN SCHWEIZISK ARMEKNIV PÅ BILTEMA!
Här kan jag knappt hålla mig för skratt. Jag försöker med hela kroppen att inte tjuta ut all skratt jag har samlat på. Nu funderar ni säkert på varför jag inte blev arg och sa till honom.
För det första så skulle ni också skratta om ni såg hur han såg ut. En ganska pråper man som använder alla dessa föremål är väldigt roligt i sig. Och innan jag gick på bussen så pratade jag med min syster i telefon om att det är trevligt att prata med personer som man sitter bredvid på bussar och tåg. Jag sa att jag aldrig varit med om en riktigt jobbig person bredvid mig och att jag hoppas att aldrig vara med om det. Om det nu skulle finnas en gud av något slag så har han verkligen humor. Haha, hade jag varit gud hade jag gjort precis samma sak. Nu är jag inte religiös av mig, men det kan vara kul och tänka så ibland. Så, nu vet jag hur det är att ha en dåre bredvid mig på en buss. Hoppas att jag aldrig behöver vara med om det igen.