Bea

Jag har aldrig sett fram emot en fem timmars lång bussresa så mycket som jag gör inför morgondagens tripp.
Jag ska äntligen få träffa gubben igen! Sedan ska vi åka ännu mer buss för att ta oss till Lysekil. Men det gör inte ett dugg. Åhh, vad jag längtar!

Sen kommer andra tankar upp i huvudet. Om en vecka ska vi tömma min lägenhet. Om en vecka lämnar jag tillbaka nycklarna från lägenheten jag levt i under ett och ett halvt år. Om en vecka lämnar jag staden som jag har bott i under nästan fem år. I staden jag har känt så mycket glädje, så mycket smärta och har så många bekanta. Staden jag har älskat och staden jag har hatat. Jag har gråtit många gånger i denna stad, men det har strömmat ut en hel del glädjetårar också. Här har jag träffat människor som jag aldrig kommer att glömma. Människor som betyder mer för mig än de någonsin kan ana. Jag lämnar två fruktansvärda minnen, en handfull infekterade sår och några oavslutade händelser bakom mig. Jag kommer inte glömma och jag vet inte heller om jag någonsin kommer att åka tillbaka. Ja, denna stad har verkligen satt sina spår. Både positiva och negativa. Men det kanske inte finns några negativa erfarenheter egentligen. Bara smärtsamma minnen som ändå fört något gott med sig. Men det viktigaste är att jag alltid har kunnat fly hit. Jag har kunnat lämnat allt och bara försvunnit in i havet, vinden och klipporna.
Men nu är det dags att hitta en ny sådan stad. En ny plats att uppleva glada och sorgliga minnen. Och det ska bli kul. Det ska bli ett underbart äventyr att vara med om.