Bea

Det finns få mænniskor som har en røst som gør att varenda del i kroppen stannar upp. Sjælen vill pressas ur kroppen och frigøra sig tillsammans med musiken och tårarna børja rulla ner på ens kind, bara før att att det ær så bra. Vi ær ju inte alla lika så vi blir væl inte berørda av samma sorts røster, men detta inlægg tænkte jag skulle handla om några personer som fått mina knæn att darra och tårarna svåra att stoppa. Det finns speciellt en røst jag har blivit svag før ganska nyligen. Kvinnan heter Nina Ramsby och nær hon sjunger fredmans epistel nr 72 står min værld stilla. Låten finns med i filmen "Wallander - Steget efter" och jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den. Hon har gjort en av Bellmans ælskade sånger till sin egen på ett helt fenomenalt sætt. Jag hoppas att jag någon gång ska få se och høra henne live.

Lars Eriksson har också en sådan røst och nær jag hørde "Rejected love" førsta gången på Idol-audition kunde jag inte hindra mina tårar. Han har ett sådant uttryck i sin røst som gør att man blir helt målløs.
Jag skulle kunna sitta hær och berætta om Helen Sjøholm nær hon sjunger "Du måste finnas" så ens Pappa inte ens kan hålla tårarna borta. Men då skulle jag bara fortsætta med Tommy Kørberg med mera och det finns ju fler underbara sångare och sångerskor æn svenska.

En røst som jag mycket tidigt blev svag før ær Anthony Kiedis røst. Før er som missat det så ær det sångaren i "Red hot chili peppers". Jag var ungefær sju år nær jag hørde dem førsta gången och det var som att någon øppnade pærleporten. Nu ær jag inte så religiøs av mig, men jag kænner att alla kanske kan førstå hur jag menar. Han sjunger med hela sin sjæl. Som om han fick sjunga en sång innan han dog och ger av hela sitt liv i røsten. Det ær omøjligt att vælja ut en låt dær han sjunger bæst før alla låtar ær underbara.
Jag kommer aldrig att glømma den underbara upplevelsen nær jag var på Earls court i London och fick se dem live. Jag kom i trans. Jag kænde inte igen mig sjælv. Det var inte førræn de sjøng den sista låten "Under the bridge" som jag insåg var jag var och då kom tårarna. Det var ett av mina hittils livs lyckligaste øgonblick Jag hoppas att jag kommer att få uppleva det igen.
Røster som får knæn att darra och tårar att pressas fram ær något vi ska værdera høgt!